Snart är det två år sedan Emil steg in genom dörrarna på kontoret i Malmö. Sedan dess har han vuxit i konsultrollen som data engineer hos en av Unicus största uppdragsgivare. Det är ett utvecklande uppdrag som ständigt kräver en förmåga till anpassning och att lära sig nytt.
– Det är det jag tycker är spännande med att jobba inom tech: att man förbinder sig till en livstid av att lära sig nya saker, förklarar Emil. Det får världen att se lite större ut!
För Emil har Unicus, som endast anställer IT-konsulter med autism, blivit en perfekt plats för att utvecklas. I rollen som data engineer arbetar han med att bygga dataflöden i olika system. Det gör han i ett team där alla har sin egen specialitet. Emil arbetar främst med interna projekt, där han tar fram rätt data från olika system med ETL-processer. Han har också varit del av ett stort projekt där de migrerade stora mängder data till ett helt nytt IT-system.
– Idag förändras teknologin otroligt snabbt. Det är ofta att man behöver acceptera nya grejer eller ge upp tidigare kunskap för något som är mer användbart, förklarar han.
För Emil är det inga problem. Tvärtom trivs han allra bäst i uppstarten av ett nytt projekt eller när han får hjälpa en teammedlem att lösa en uppgift.
– Mest intressant är arbetet när jag får arbeta med något som är i ett tidigt stadium. När man måste söka mycket information: Vad har vi? Vad är kravspecen? Vilka nyckelpersoner ska vara med? Den processen tycker jag är väldigt spännande.
Orädd att ta sig an nya utmaningar
Det var den kreativa processen i utvecklingsarbete som först fångade Emil. Redan som barn började han med att modda spel, något som kommit till nytta i arbetet. För även om det arbetet var oavlönat var processen ganska lik; det handlar om att lösa en uppgift, testa, få feedback och justera. Allt handlar om att leverera en upplevelse för någon annan, ofta i ramverk som kräver att man lär sig något nytt varje gång.
– Redan då behövde jag anpassa mig till nya ramverk och ofta nya programmeringsspråk, säger Emil. Jag tror det har gjort mig ganska orädd att ta mig an nya utmaningar och det har gjort mig prestigelös i mitt arbete.
Förutom lång erfarenhet av programmering har Emil en kandidatexamen i spelutveckling, vilket ledde honom till en praktik på ett välkänt företag för spelutveckling i Malmö. Han beskriver hur han med laserskarpt fokus endast ville lyckas inom det yrket och förklarar att det delvis är hur hans autismdiagnos tar sig uttryck. Då hade han svårt att se någon annan väg.
Men det höga tempot gjorde att hans energi tog slut. Drömmen om att arbeta inom spelindustrin slocknade och Emil valde att tänka om. Istället utbildade han sig inom webbutveckling. Så fort han var klar sökte han sig till Unicus, där han upplever att han fått bra stöd från sin chef.
– Jag har ingen formell bakgrund inom dataingenjörskap, utan det var någonting som jag har tagit mig an i mitt konsultuppdrag. Framöver skulle jag gärna utbilda mig vidare kring plattformsarkitektur som är något vårt team arbetar mycket med.
Kill Your Darlings – och få tid till annat
Med åren har Emil hittat olika strategier för att reglera sin energi. Även här har han tagit stöd från utvecklingsvärlden. Hemma på insidan av ytterdörren hänger en tavla där han sätter upp lappar med vad han behöver göra, vad som är på gång och vad han har gjort. Tavlan är en kombinerad avlastning och påminnelse.
– Jag älskar att använda en second brain av något slag. När jag skriver någonting på den här listan så kan jag omedelbart glömma det, för då finns det där istället.
På så sätt har Emil full koll på vad som behöver göras och vad som är pågående. Det behöver inte vara stora saker, utan det kan handla om att hantera post, städa eller andra praktiska uppgifter. På så sätt behöver han inte lägga tid på att memorera viktiga aktiviteter. Och när listan blir för full använder han ett välbeprövat trick från spelindustrin:
– Då finns det ett koncept från spelindustrin som kallas för “Kill your darlings”. Det kan man använda om en uppgift inte längre är relevant. Målet är att halvera backloggen genom att ta bort saker som inte är jätteviktiga just nu.
Tavlan hjälper honom att kanalisera sin energi. Det skapar också utrymme för andra långsiktiga projekt. Under de senaste tio åren har Emil arbetat på en skräckroman – ett projekt som följer honom både på jobbet och på semestern, bland annat med ett besök till ett mytomspunnet slott utanför Prag. Skrivandet har blivit en resa där historiska legender blandas med egna upplevelser. På frågan om boken börjar bli klar, svarar han utan någon som helst tveksamhet:
– Nej, det kan nog ta tio år till faktiskt, känner jag. För det har varit en väldigt, väldigt iterativ process.
